För ett tag sedan kom journalisten Mats-Eric Nilsson ut med en ny bok. Efter sina tidigare succéer Den hemlige kocken, Äkta vara och Döden i grytan så var förväntningarna onekligen stora.

I Saltad nota får vi följa med genom både tid och landskap, han tar oss med via flyg och järnväg under 1900-talets Sverige. Man får lära sig om hur maten förändrats från ett seriöst kök med restaurang av klass på tågen till dagens färdigmat som värms i micro eller torra frallor, e-nummerstinna sådana i plastförpackning.

Den här resan där vi får se utvecklingen av maten som serveras på restauranger är en oerhört sorglig historia. Fuskandet och den krassa fokuseringen på att göra allt så enkelt och billigt som möjligt, utan minsta hänsyn till kvalité, smak, hälsa eller miljö är rent tragisk.

Utöver denna redovisning av historiens utveckling går Nilsson även in på vad som finns bakom alla fina beskrivningar av den mat man kan köpa på restauranger och kaféer. För den som är bara det minsta medveten om vad som pågår i industrin blir knappast förvånad över hur illa det är med mängden färdigmat och e-nummerfyllda ingredienser som används, även på ”vanliga” restauranger. Hur de arbetar alltmer med färdiga produkter som sedan läggs upp snyggt för att ge sken av att lagas på plats. Kockskolor som inte ens har de mest elementära ingredienserna för de inte behövs etc. Att restaurangen ”lagat” mat baserad på dessa produkter är inte bara problem för att vi blir förda bakom ljuset, äter substanser vi inte vet eller vill, det är även ett problem ur allergi och etisk synpunkt. Den färdiga tomatsåsen de serverar från dunk, som i menyn självfallet inte presenteras så, vad innehåller den? Vid frågan om den är vegetarisk får man svaret ja, men det är kanske inte sant. Att den innehåller animalier är något många av de som arbetar där eventuellt inte ens vet om. De har inte koll på vad alla e-nummer betyder. Så du äter mot din vilja pasta med sås som innehåller animalier men tror att du får en vegetarisk rätt.

All reklam som vill få oss att tro att det nybakade brödet är just nybakat, i butiken, är i regel en sanning med modifikation. Att även dessa bröd är fyllda med tillsatser vet alla som bemödat sig med att läsa på innehållsförteckningen vid dem. Jag blir knappast köpsugen av att läsa en enormt lång lista på ingredienser varav många e-nummer och andra suspekta saker utöver mjöl, vatten och salt som brukar vara grunden för ett bröd.

Ett exempel på den här luddiga inramningen är Espresso House som stolt deklarerar ”Självklart från vårt eget bageri”. Men att det ligger 725 kilometer bort och att ingen av kedjans enheter bakar själva nämns förstås inte. Allt framställs i en fabrik i Malmö för att frysas ned och transporteras med lastbil till centrallager på olika håll för att där förvaras i upp till fyra månader.
Och då säger det väl sig självt att det smugit sig in en hel del annat än vad man först kan tänka sig när man läser att de arbetar ”med så naturliga ingredienser som möjligt”. Chokladbollar med färgämne, kanelsnäckor med 7 e-nummer, muffins med 8 e-nummer och aromämnen…

Så här fortsätter det. Boken ger en bra insyn i restaurang- och färdigmatsvärlden. Sista delen består av menyguide, e-numerguide samt ingrediensguide. Avslutningsvis ger Nilsson oss några tips på vad vi kan tänka på för att slippa gå  i de värsta fällorna som bl.a. att akta sig för långa menyer och exklusiva ingredienser till låga priser. Låter väl rätt så sunt?