I Demirbag-Stens krönika idag tar hon upp tankar kring konsumtion och detta i relation till sitt arv, klassresan, där hon beskriver hur hon ursäktar sig om hon köpt något. Att känna en önskan av att motivera sitt köp. Jag känner igen mig i tankarna hon har kring detta och håller med om det mesta hon skriver. 

Jag har flera gånger fått höra av mitt arga barn att hen inte vill bo i en sån fattig familj när jag sagt att det inte är aktuellt att åka utomlands stup i kvarten och inte heller köpa ny iPhone. Jag har pedagogiskt (?) försökt förklara att det faktiskt inte alls handlar om fattigdom, fattig är något helt annat som vi tack och lov i dagsläget inte lider av. Min dotter har till och med medverkat i reklamfilm för Rädda Barnen och då, men även tidigare och senare har vi talat om hur det kan vara för andra som inte har samma resurser som vi. Att det kan vara så att man inte alls har möjlighet att gå till läkaren eller köpa vinterjacka även om man behöver. Att försöka få barnen att förstå att alla inte kan det och samtidigt lyxen i att vi kan det i dagsläget. För det är idag det är så, en morgondag kan det vara på annat vis. Man vet inte hur hälsa och jobb ser ut i framtiden och vill få dem att vara ödmjuka och tacksamma inför den priviligierade situation vi har idag. Och det går alltså sådär inser man när det klagas över att vi är fattiga när vi inte gör allt de vill. 

Men det handlar inte om snålhet, det handlar om dels det Dilsa skriver om, ska barn verkligen ha senaste – svindyra – tekniken jämt? Är det självklart att de ska ha drösvis av märkeskläder? Jag tycker inte det. Jag tycker inte heller att man ska resa kors och tvärs hela tiden. Både inköp och resa handlar därmed om miljöperspektiv för vår del. Det går omöjligt att motivera mängder av konsumtion och resande när vi ha en planet som misshandlas av människan. Jag anser att det är allas skydlighet att tänka på det och inte bara konsumera. 

Visst kan det kännas trist. Och orättvist. Jag förstår om barnen känner stor längtan efter att resa, det gör jag också. Och en dag kommer vi nog att göra det, det går ju att göra på mer eller mindre miljöfördärvliga vis och det mesta handlar ju faktiskt om hur du lever i din vardag. Hur äter, konsumerar, återvinner man etc då? Men varför är det så svårt att förmedla det till barnen? Kanske för att så många andra som lever i en privilegierad situation verkar strunta totalt i det? Jag läste för en tid sedan en insändare i DN där en förälder var upprörd över att barnet börjat i en ”rikare” del av stan och där åkte inte barnen kommunalt utan föräldrarna gav dem pengar till taxi. Taxi är knappast försvarbart färdmedel för barn till och från skola och aktiviteter tyckte varken föräldern eller jag. Att få barn att förstå och tänka på ett hållbart sätt är oerhört svårt när vuxna lägger grunden för ett totalt förkastligt leverne ur hållbarhetsperspektiv. Inga barn – inte vuxna heller – behöver en uppsjö av kläder och prylar. Och de man väl har, de kan ärvas, ges bort etc. Att slänga borde vara olagligt. Återvinn och dra ner på konsumtionen, hur ska annars barnen kunna lära sig att leva på ett hållbart sätt?

Snart är det Earth Hour, då släcker vi lamporna och hoppas att ljuset å andra sidan går upp gällande miljö- och konsumtionsfrågan. Jag hoppas och tror att barnen innerst inne förstår dessa budskap, och jag förstår såklart dem. Önskan om att passa in, att vara accepterad och vara som de andra är stor. Och tyvärr är det i regel konsumtionen som sätter normen, taxiåkande är coolare än att åka kommunalt och där kan man inte lägga skulden på barnen.