Filmen Blackfish som har nominerats till ett gäng priser är en sevärd dokumentär om späckhuggare och konsekvenserna av att hålla djur i fångenskap. 

Somliga försvarar djurunderhållning med att djuren tycker om det och att de ändå är så dumma att de inte lider av det eller förstår bättre. Delfinerna t.ex. har sitt utseende emot sig där det ser ut som att de ler mot publiken. Valar som däremot ansetts som farliga och elaka lockar med föreställningar där människor syns i uppvisningar tillsammans med dessa enorma varelser. Men är de dumma? Knappast.

Späckhuggarna visar på enorm vänlighet, medvetenhet och intelligens. Man har inte kunnat hitta något fall där en val har skadat en människa, tvärtom visar de bara värme och intresse för vänskap. När de är i frihet. I fångenskap har alltså annat kunna skönjas och utgångspunkten i filmen är dödsfall som har inträffat på anläggningar, bland andra SeaWorld. Dödsfall som tystats ner som olyckor av arrangörerna men snarast visar sig vara aggressiva riktade händelser från valarna, hämndaktioner. Och vilka utvecklar inte aggressivitet och hat mot sin slavhållare? Att hållas inspärrad och tvingas göra saker i detta miserabla tillstånd kan väl knappast föda några positiva känslor?

Att späckhuggare skulle vara mindre smarta eller förnuftiga varelser än människan är det snarast människan som vill inbilla sig. Deras empatiska del är minst sagt oerhört stark, precis som för de flesta andra djur. En förälder som fått barn blir beskyddande och allas största rädsla är att något ska hända ens barn. Att barnet skulle tas ifrån en är en sådan mardröm att det inte går att föreställa sig, ett kidnappat barn innebär stora rubriker och engagemang. Men detta gör människan mot andra föräldrar i sitt härskande och översittarnatur där man anser sig högre stående. Fascinerande är det att se dessa valar värna om sin familj. Barnen lämnar inte sin mamma och när människan i naturen kommer för att fånga dem delar de på sig där de vuxna utan ungar simmar åt ett håll för att avleda båtarna medan mammor med ungar försöker fly åt ett annat. Men jägarna med sina flygplan och snabba båtar lyckas ändå…

När människan tagit de ungar de vill ha släpper de alla andra valar, flyr de då? Nej, de stannar. De vill inte förlora någon familjemedlem utan stannar vid ungens sida så långt det går. Även när barn fötts i fångenskap är dessa band lika starka och smärtan hos barn och mor när de tagits ifrån varandra är oerhörd. Valskötare vittnar om hur de fått se smärta och sorg utmynna i ljud och kommunikation de aldrig någonsin upplevt från djuren tidigare.

Ur filmen, pressbild från filmbolaget

Att agera slavhandlare genom att hålla dessa djur i fångenskap, få dem att dansa efter människans pipa mot att de då får mat och behålla livet är rent vidrigt. Man kan ju undra hur det kommer sig att dessa djur med sin enorma överlägsenhet inte bara har ihjäl fler människor än vad de har för att försöka bli fria. Men slaveriet ser dessvärre i regel ut så, den förslavade anpassar sig i sin förhoppning om att någon gång bli fri.

Se Blackfish för att få en bättre inblick i djurens liv i fångenskap. Att genom detta inse att besök i parker som gynnar denna typ av djurhållning och handel är förkastlig, oavsett om det handlar om späckhuggare eller delfiner. Människans idé om vi skulle stå över andra djur är befängd och det är dags att alla inser det och slutar gynna företag som arbetar på detta förtryckande sätt. Filmen finns att köpa på de vanliga ställena alternativt se den på Netflix.