Idag har filmen Paddington premiär, baserad på böckerna som sålts i mer än 35 miljoner exemplar världen över. Ni känner igen detta, Paddington flyr från Peru till London efter en jordbävning som raserat hans hem och väl på plats i London ska han finna ett nytt hem. Men det är inte så lätt som han trodde.

I en inledande tillbakablick får vi se hur Paddintons faster och farbror för länge sedan träffade en upptäcktsresande som berättade för dem om London. Hur man där tar hand om varandra, hjälper varandra och att där skulle de alltid vara välkomna. Utöver det introduceras de till det engelska språket och givetvis marmelad.

Efter jordbävningen beger sig alltså Paddington till London, full med tilltro till vad upptäcktsresanden hade lärt dem. Han kan språket, vet hur man ska inleda konversationer om vädret och att man är välkommen. Men det är han inte, London är inte alls det välkomnande ställe de har fått beskrivet för sig. En tydlig känsla av det allt kallare samhälle som har börjat ta form i Europa visas där man ska akta sig för det okända och annorlunda, att någon annan kan hjälpa den utsatte – inte man själv.

Självfallet mjuknar den som mest uttalat är emot att hjälpa, pappan i familjen Brown. Kan en hoppas att de främlingsfientliga personer runt om oss går och ser denna, och tack vare det enkla språk som används i en barnfilm, får dem att se på de som behöver hjälp på ett annat sätt? Kanske skulle visa filmen på SD-möten?

Önskan om att rädda djuren

Förutom denna sociala del så sätter filmen även fingret på något mer som ständigt far illa: djuren. Upptäcktsresanden skulle när han kom till Peru ta med sig en av björnarna hem för att stoppa och ställa ut på museum. Men han klarade inte av att göra det efter att ha insett hur fina varelser det var utan satsade istället på att ta hand om djur. Den i barnfilm obligatoriska ”skurken” vill givetvis göra det istället med en lika obligatorisk räddningsinsats som följd. I äkta Cruella de Ville-manér ska därmed djur räddas, för det är ju vad alla vill, eller hur? Detta är vad barn från början tänker och känner: de som skadar djur är skurkar.

Djur ska tas om hand och inte göras päls av eller misshandlas. Men sedan går de ut i ett samhälle som ändå fostrar dem in i att leva ett sådant liv. Hur kommer det sig? Min förhoppning är att man någon gång ska öppna ögonen och se det omfattande djurplågeri som pågår runtomkring oss, att inte fostra barnen in i detta sätt att leva.

Paddington är en rolig, mysig och ibland lite, lite läskig film som verkligen är sevärd. Kul också att den passar för ett tämligen brett åldersspann vilket gör att man sannolikt kan gå hela familjen och se samma film även om man har lite olika åldrar på barnen. Alla mina, 4 till 12 år, tyckte mycket om den och det var länge sedan en film gav upphov till så många och långa diskussioner efteråt, kul.

En vacker dag kanske polletten ramlar ner hos ännu en familj efter att ha sett en film som denna. Att de vaknar och ser hur kallt och ogästvänligt många delar av vårt samhälle har blivit. Och att djur – även om det bara är en uppstoppad animerad björn i detta fall, faktiskt har både förstånd och känslor och därför inte ska torteras för att ätas eller sys kläder av. Hoppas kan en i alla fall.