”De lever i en verklig skärseld, men paradiset dröjer”. Så beskrivs dokumentären Behemoth som tar oss med till platsen som anges vara helvetet på jorden.

I filmen får vi följa med till järnmalmsgruvor som är ständigt upplysta, ett aldrig vilande arbete i ett täcke av damm. Bara av att se skoporna skyffla det svarta dammet får en att få andnöd och jag upptäcker hur jag grimaserar.

Behemoth är regisserad av den prisbelönade kinesiske regissören Zhao Liang som nu gjort en film om kolgruvorna i de mongoliska prärielandskapen och det oerhörda pris arbetare och natur får betala.

Att följa arbetarna gräva för hand, några med spadar och andra bokstavligen med händerna, är smärtsamt. Alla är utan andningsskydd utom en som har en näsduk för ansiktet. Ett ”dystopiskt smink” som gör allt och alla sotiga med bullret från maskinerna ständigt närvarande.

Det handlar om ödeläggelse, allt är dött. Bara sten, kol och damm. Och maskiner och explosioner orsakade av människan. Naturen dör. Människorna dör. Varför? “För att bygga vårt åtråvärda paradis”. Det märkliga i detta vidriga är att det är så vackert. Filmen är trots sitt bokstavligen svarta innehåll vacker att se, och med döden hängande överallt borde det vara jobbigare att se än vad det är.

En märklig känsla när en film är så tyst och vacker trots en aldrig tystnande industri som ödelägger. Fantastiskt att kunna förmedla människans framfart på ett så poetiskt vis, sällan har uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord” passat så bra. Se den och du kommer uppskatta den natur vi har idag. Och förhoppningsvis bry dig mer om den.