“Grisar är mer mänskliga än många mänskliga grisar”. Talande beskrivning av Harriet Andersson i hennes sommarprat i Sommar i P1.

För alla oss som är intresserade av film var programmet efterlängtat. Denna filmikon har gjort över 100 filmroller och klassiska filmroller med regissörer som Ingmar Bergman. Hedersguldbagge fick hon ta emot 2008 och i programmet berättar hon bland annat om ett annat välkänt pris, Oscar. Det tilldelades Såsom i en spegel för bästa utländska film och Harriet tog emot priset. Det var onekligen väldigt annorlunda då, 1962, jämfört med idag.

Men vad som föranleder ett inlägg här på Vego Eco är det hon säger om grisar. Det är så väldigt beskrivande av vad många säger om dessa djur. Hon berättar att hon vid ett av sina äktenskap bodde på en gård där det fanns 300 till 350 grisar.

Harriet berättar att hon matade dem, “de fick bara något tråkigt mjöl och så vatten”. Sedan säger hon att hon tycker väldigt mycket om grisar. “De luktar illa när de är sådär många men det kan man stå ut med. Men om man tittar in i en gris ögon, så är det så mänskligt, det är bara det att dom är mer mänskliga än många mänskliga grisar skulle jag vilja säga”.

Så galet bra sagt. Så målande och träffande, älskar det. Vad som dock är så konstigt är att det är konstaterat att grisar är väldigt intelligenta och att många säger liknande saker det Harriet gör, att de är så mänskliga och även intelligensen brukar påpekas. Ändå äter vi dem. Och inte “bara” det, vi föder upp oändliga mängder under ohyggliga förhållanden. Hur är det möjligt?

Många säger även att de väljer att inte tänk på det, för då vill de inte äta. Så de struntar i det. Väljer att blunda helt enkelt. Har så oerhört svårt att förstå hur det är möjligt.