Vego EcoI förrgår var jag på en föreläsningen ”Duga som man är, Om barns självkänsla och vuxnas ledarskap” av Petra Krantz Lindgren. Jag var nyfiken efter att ha läst en hel del intressanta inlägg på hennes blogg.
Fokus på det hela var alltså självkänsla, och vem vill inte ha bra sådan? Och för att inte tala om sina barn! De vill man verkligen ska ha bra självkänsla, högsta önskan är förstås att man ska lyckas skänka sina barn möjligheten att bli självständiga, trygga och empatiska människor. De egenskaperna är i alla fall några av de absolut viktigaste för mig.
Petra inledde med att tala om en ”Tänka-känna-göra-cirkel” som leder till vad man vill göra. Om handlingen sedan blir positiv eller negativ beror på personens självkänsla. Och självkänsla är inget konstant tillstånd, det skiftar ju. Viktigt är också att skilja på självkänsla och självförtroende, självförtroende hör ju samman med görande och är ämnesspecifikt.
Graden av självkänsla påverkar modet och när man vet att man duger som man är, då är det lättare att tro på att behoven man har också duger som de är. Det är ju onekligen rätt jobbigt att gå runt och undra om man duger. Den känslan vill man verkligen inte att barnen ska bära på. Som Petra uttryckte det: ”Självkänsla är en god mylla för alla goda egenskaper man vill ge sitt barn”.
När barn beter sig negativt beror det på att självkänslan sviktar. Och vad gör oftast vi vuxna vid dessa tillfällen? Jo, skäller, tjatar, etc. Budskapet blir då mellan raderna: ”jag är inte nöjd med dig än”. Självkänslan sjunker än mer, och då blir det återigen skäll, tjat osv., en neråtgående spiral.
Så hur vänder man då spiralen? Barn föds med självkänsla och vi vuxna behöver undvika att tära på denna. Ett sätt att hantera detta är att använda sig av ”ok-hagen”. Det bärande är att man alltid intar en av 4 positioner: ”Jag är ok och det är du också”. Försöka att stanna kvar i den rutan, att allt man säger utgår från den rutan.
En annan sak är att ta sig tid att se vad barnet gör och inte bara recensera det barnet gjort, och även att nära barnens självkänsla genom att fråga om saker. Fråga stimulerande, låta barnet få ”andra” frågor än standard.
”Grunden för självkänsla är att vara värdefull för de människor som betyder mest för en”. Tänk på hur man talar med barnen, berätta t.ex. att du vill vara med dem, inte erbjuda att ”nu kan jag läsa” utan att du vill läsa och fråga om barnet också vill. Det viktiga är mötet – kontakten. Självkänslan får näring av att man får höra att nån vill vara med en.
Såhär långt var det intressant och bra beskrivet med en entusiasmerande ton. En del rätt så självklara men alltid bra med exempel och påminnelser, hur ofta kläcker man inte ur sig ”fel” saker när man är för trött eller tidspressad?
Men tyvärr så hade man kunnat stoppa där. Efter drygt halva tiden så kom det att handla om olika exempel på hur barn kan bete sig, vad som kan inträffa etc. Det kan ju i och för sig vara bra, men att bara få det i form av utläggningar av exakt det som står på bloggen kändes inte så kul. Det är ju inte direkt helt osannolikt att de i publiken har läst bloggen, det är väl via den de flesta fått info om denna föreläsning. Har man inte det så har man nog ändå varit där för att göra sig en bild av talaren. Det var synd, det kanske hade varit bra att plocka upp annat än att ta allt till och med ner på detaljnivå därifrån.
Avslutningsvis så berättade Petra att hon ser trots som barnets sätt att tillgodose behov, främst självbestämmande och självständighet; ”kan själv”. Låt barnets känsla av att kunna själv bemötas och tillgodoses!
Vad man aldrig ska glömma, som vi alltid försöker påminna oss om här hemma, är att barnen gör som vi gör! Det är gammal skåpmat, men värt att hålla färskt i minnet. Sin egen självkänsla bör alltså vara på topp, men det är inte alltid helt enkelt, även en vuxen behöver kanske hjälp att nära den?
Det bjöds även på ett osmakligt recept på lydiga barn, för den som vill gå en annan väg i kommunikationen med sina barn. Den vägen ska jag försöka hålla mig ifrån.
