Jag blev så glad över hur vi blev bemötta på en mottagning i går. Genom åren har jag vant mig vid att inte kunna äta alls, eller bara lite, när jag går bort någonstans. Beroende på vart en hamnar, hur intresserad eller välvillig den som bjudit in är, så är utbudet onekligen väldigt varierat.

På den tiden jag blev vegetarian var det så ovanligt att vara det att jag har vant mig vid att inte kunna äta ordentligt, så det sitter så djupt rotat i mig att jag inte tänker på det. Jag blir dock väldigt glad när folk tänker på att bjuda på vegetariskt, och till och med generad när de gör det för min skull. Men sedan min son också blev det har jag förstås blivit tvungen att tänka mer på utbudet. Om jag inte får något att äta är inte hela världen, men om han missar en måltid så är det förstås inte alls bra.

Att vi igår fick tre olika sallader, bröd, smör, kanelbullar, kladdkakor och även flera sorters småkakor att äta av, enkom gjorda då de visste att min son skulle komma var helt underbart! När jag påpekade detta för en av dem som bakat var svaret ”jamen, det var ju så enkelt, bara att byta ut till mjölkfritt smör och pensla med havremjölk”. Ja, så enkelt kan det vara – om en bryr sig.

Jag tackade såklart värdparet, samt tjejens mor som också bakat, så oerhört mycket för denna omtanke. De tyckte det var helt självklart, ville ju ”att alla ska kunna äta”. Och ”man måste respektera allas val”, men det är absolut inte alla som tänker så. Tvärtom.

Underbart med de orden, tänk om fler kunde tänka så, i fler sammanhang. Tack.