Vego EcoLäste i DN för nån vecka sedan att vissa förskolor förbjuder allmän fotografering och istället upprättar speciella fotohörnor. Det hänvisades till att man annars kunde äventyra de som har hemlig identitet och att barn ska behöva leva i en sån situation är fruktansvärt.
Men man kan även se det ur ett annat perspektiv vilket Emanuel Karlsten gjorde i sin krönika igår. Här tar han upp något jag länge tänkt på; det allmänna spridandet av bilder på nätet. Jag trodde att jag var ensam och väldigt gammaldags när jag tänkt på det något vidlyftiga med att bara slänga upp bilder hur som helst, utan att ta någon som helst notis om huruvida andra på bilden vill vara med eller inte.
För ett tag sen skickade jag meddelande till en vän för att fråga om jag fick lägga ut en bild, för mig helt självklart att fråga först. Fick svaret att det var ok, med tillägget ”det finns hopp för mänskligheten” som replik på att jag överhuvudtaget frågade. Jag är nog rätt så ensam om att fråga något sådant först. Men varför är jag det? Varför ska det vara självklart att visa hela världen bilder på någon som kanske inte vill det?
Jag tänkte särskild på detta förra veckan då jag var anlitad som fotograf för ett event. Själv har jag aldrig varit så förtjust i att medverka på bild och några personer där uttryckte samma sak. Men de allra flesta ville väldigt gärna vara med och frågade inte ens var bilderna skulle publiceras. De var bara väldigt glada att få vara med.
Tydligen tycker merparten att det är helt ok med denna spridning av bilder, och det är ju bilduppladdningen på Internet ett bevis för. Men jag tycker särskilt att Emanuels sista mening ”vi ska reflektera över konsekvenserna när vi publicerar våra foton” är mycket tänkvärd.
Hej,
Vilket bra inlägg! Det är en svår fråga med bilder. Jag är övertygad om att vi kommer skriva böcker om etikett på nätet istället för etikett på bröllop.
Personligen lägger jag aldrig ut bilder på vänner, andras barn eller folk man inte frågat om lov först.
På våra event fotar vi och vill man inte vara med på bild så säger man ifrån, vi frågar.
Sedan tror jag att bilder ihop med namn är vassare än bilder utan namn.
Men kort så ska man alltid fråga och om någon fotar dig så får du opponera dig.
PS. Fin blogg!
Mvh/
Edit Künstlicher
LivingGreen.se
Jag har förståelse för att resonemangen leder i riktning mot att ”viss fotogradering behöver förbjudas” men det finns en långtgående grundlagsfäst rätt att fotografera. Det finns också en långtgående grundlagsfäst rätt att publicera. Visst, de reglerna är skrivna i en annan tid, innan mobiltelefoner och innan gemene man hade tillgång till världsomspännande publiceringsplattformar. Men ändå, lagarna finns där och nu försöker man arbeta sig runt dem med ”ordningsregler”.
Om man på allvar menar att vissa typer av fotograferande eller vissa typer av publicering ska förbjudas så bör man nog istället ta strid för att ändra lagar.
Edit, ja lite etikett kanske kan vara på sin plats. Eller åtminstone som du avslutar – vilket är den linje jag ville påtala – att man ska ges chans att välja själv.
Tack! 🙂
Per, visst är det så. Och jag är absolut inte emot fotografering som sådan, tvärtom tycker jag själv om att fota. Är man tex på publika evenemang så anser jag att ”risken” att hamna på bild ingår men att sprida bilder av mer privat karaktär utan att fråga andra på bilden tycker jag är en annan sak. En respekt för att alla kanske inte gillar att vara med kan väl vara på sin plats.
Jag frågar alltid innan jag publicerar, det är en självklarhet för mig. Jag möts ofta av taggförfrågningar på Facebook som jag inte alls vill vara med på men de flesta nu för tiden tror att har man en blogg eller ett Facebookkonto vill man automatiskt exponeras överallt på nätet. På min blogg och min Fb-profil väljer jag dock själv vilka privata saker jag vill exponera för allmänheten. Jag tycker att det handlar om respekt för människor och jag tycker att man verkligen måste börja tänka sig för. Det är ju hårt draget nästan som att sätta upp någons privata fotoalbum på en t-central, hur många vill sitta där?
Therese, håller med dig helt!