Både jag och mina barn får ibland frågor om varför vi inte äter kött. Eftersom kött (tyvärr) är normen i vårt samhälle så är det kanske inte så konstigt även om man kan tycka att det borde vara tvärtom. Att äta en annan individ borde snarare vara det som väcker frågor.

Före jul så hälsade jag på ett av barnen i skolan och precis som varje gång jag gör detta får jag frågan från andra barn; om jag är vegetarian och varför jag är det. Jag svarar enkelt att jag inte vill äta andra djur och går aldrig in i någon diskussion kring det men oftast är barnen väldigt intresserade och vill veta mer. En del verkar för första gången tänka efter och inse att det faktiskt är djur de äter.

Förhoppningsvis sår det en liten tanke hos den personen. En gång har jag fått kommentaren – som jag även fått av vuxna – att det gör ju inget att man äter dem, de har ju ändå dödats. Nån måste ju äta upp maten. Och där inser man hur lite folk tänker på – eller pratar med sina barn om – vad de faktiskt äter och hur vägen dit ser ut. Att miljontals djur föds upp under fruktansvärda omständigheter för att människan ska äta dem är knappast något som sker naturligt. Och att barnen frågar massor och vill veta mer om djur och vegetarisk kost talar för att barn visst är intresserade men att föräldrar knappast är det eller vill (vågar?) tala om det med dem.

I senaste avsnittet av Veganprat berättar Sara hur hon i sitt arbete på förskolan ibland får hjälpa barnen att skära mat men att det inte är så besvärande som hon först befarat då maten är så lik veganmat att det inte är så obehagligt. Hon tänker inte på att det skulle vara ett djur hon skär i.

Vad är det de tuggar på – egentligen?

Intressant och precis så är det väl för de flesta. Och i synnerhet för barn. För hur ska ett litet barn kunna veta eller förstå att det är en gris, ko, kyckling eller dylikt de sitter och tuggar på om ingen berättar det för dem? Omöjligt. Det är mat i deras ögon och om ingen berättar vad den är gjord av, hur ska de då veta? Det får mig alltid att tänka på en händelse på vår förskola där ett barn hävdade att kyckling var en maträtt, inte ett djur.

I senaste avsnittet av Kändisbarnvakten var barnen hos matjournalisten Edward Blom och programmet kom givetvis att handla mycket om mat. Kött som norm trycks ner i halsen på oss och någon tanke om djuren finns absolut inte. Kommentarer som ”alla djur är oftast godast när de är små” (angående en spädgris) och en ”annan rolig grej” är en död höna.

Blom tycker det är bättre att barn får en naturlig syn på maten, låta dem se slakt och hela djur. Äter man kött ska man inte bara köpa färdiga korvar och få barnen att tro att de växer på träd utan att det faktiskt är djur vi äter. Där har han en poäng. Även om jag tycker synen är hemsk så är det så det bör vara. Detta tycker jag är mer rätt än de som inte tycker att man ska nämna att det är djur i maten ”för då vill nog inte barnen äta”. Nehej, då ska de väl inte göra det heller?

Att dölja att det är andra individer vi dödat och lagt på tallriken är förkastligt. Ska man lära ut något om kosthållning, näringslära etc så borde en öppenhet och ärlighet kring VAD det är vi äter bli tydligare och på det viset kanske ifrågasättandet ökar. För oftast brukar inte barn vilja äta djur. Och ser en det ur hälsoaspektens perspektiv så blir sambandet mellan animalier och ohälsa allt tydligare. Det är väl inte det vi ska föra vidare till våra barn?