Boy

”Boy” är en film som får mig att fundera över de vuxnas roll i barnens liv. Som förälder tycker jag alltid man är orolig och har dåligt samvete – man vill ge barnen MER, av allt. Mer kärlek, mer tid, mer näring, mer lycka, mer kunskap, mer mer mer. Så länge man finns där för barnen och gör sitt bästa så får man väl hoppas att detta räcker en bra bit på väg.

I ”Boy” förflyttas vi till Nya Zeeland och året är 1984. Vi träffar här pojken Boy (James Rolleston) och hans lillebror Rocky (Te Aho Eketone Whitu), två killar som man inte kan låta bli att tycka om. Rocky som är övertygad om sina superkrafter och Boy som har två idoler i sitt liv: Michael Jackson och sin pappa. Pappan är dock för tillfället lika onåbar som superstjärnan, han sitter i fängelse.

Boy längtar efter sin pappa och tänker på honom som en hjälte. Att han inte lever upp till det är väl inte särskilt svårt att räkna ut. Lite förutsägbar är onekligen filmen men det kan man leva med. Brödernas starka band, att i slutändan välja ”rätt” och att förlika sig med det faktum att förväntningarna kanske inte stämde överens med verkligheten är nog så gott. Och det är där vi kommer tillbaka till min inledning om de vuxnas roll. Dessa två bröder lever tillsammans med sina små kusiner hos sin farmor och lämnas ensamma av henne en tid och det blir då Boy som tar hand om de andra barnen. Men de hjälps åt på ett mycket fint sätt, allt fungerar bra med mat, disk, läggning mm. Tills pappan dyker upp, då kraschar allt. Den fina harmoni de små barnen lyckats med att skapa själva slås sönder av pappans festande och inte alls så sunda vanor. Detta skildras charmigt, roligt och känsligt. Och det är mitt i allt detta kaos pappan drar med sig som man undrar om en dålig förälder verkligen är bättre än ingen förälder? Men vart går då gränsen för en dålig förälder? Förhoppningsvis gör väl föräldern sitt bästa? I detta fall prioriterar pappan marijuana, alkohol och sitt coola gäng (två andra loosers) framför sina söner. Med detta sagt menar jag självfallet inte att jag tycker att barn ska växa upp utan föräldrar eller vuxna men slås av hur fel det kan bli när en förebild beter sig illa. Farmodern är tydligen ett mycket bättre alternativ i detta fall.

Filmen är en väldigt öm, charmig och även humoristisk skildring av denna lilla familj. Det är dessa känslor som verkligen lyfter filmen. Och Boys idoldyrkan till den store Michael Jackson ger regissören Taika Waitit (som även spelar pappan) möjlighet till en väldigt rolig avslutning. Där jag inte kan låta bli att tänka på allas vår egen film-Michael Ronny Svensson. 🙂

Kommentera

%d bloggare gillar detta: