Det är något jag har funderat på en hel del. Framför allt sedan en personal på mina barns förskola berättade en skrämmande sak som de kom in på med anledning av att min son åt vegetariskt och de andra åt vid detta tillfälle kyckling. Han sa att han inte åt det för att han inte vill äta djur. De andra sa att det inte var djur, det var kyckling.

Ok, inte djur alltså? Trots att både min son och personalen, som känner barnen väl, de har förtroende för varandra och är vana att diskutera tillsammans på ett sätt så att alla förstår, trodde en del av barnen inte på dem. De TRODDE INTE på att kycklingen de åt var kyckling, det var ju mat, som pannkaka. Ett namn, på en maträtt. Inte ett djur.

Det här har jag berört i ett inlägg tidigare, och ett par andra saker som fått mig att tänka än mer på det är en bekant som berättade för mig om synen på vad man ska ”klara av” att se gällande djurindustrin. Hon berättade för mig att någon hävdade att om man inte kan klara av besöka ett slakteri och se djuren slaktas, då ska man inte äta dem.

Våga se

Måste erkänna att jag inte minns det hon sa ordagrant, men det var något åt det hållet. Strax efter det fick jag ungefär samma kommentar av en annan då jag sa att jag inte pallade att titta på filmer från djurindustrin. Jag klarar det helt enkelt inte, mår för dåligt. Klent kanske men så är det. Och det sa jag och fick då svaret att ”så länge vi tittar åt andra hållet så kommer skit som det här att fortsätta hända”. Och så är det ju. Men jag tycker att jag är förskonad från att behöva titta då jag aldrig skulle äta.

Det här är bilden som jag först kommenterade och gjorde att jag fick mer, men som jag alltså inte tittade på.

Jag har hela tiden tyckt att de som äter djur ska se sånt, om de inte klarar det ska de inte äta. Det är på grund av dem som det ser ut så. En förlängning är då vad föregående person sagt, att man ska till och med kunna besöka slakteriet, annars ska man avstå. Det verkar logisitskt lite besvärligt, om alla ska bege sig dit, men åtminstone ta del av VAD det är man äter och HUR hamnade det på tallriken.

Just vad man äter nämndes i DN i en debattartikel där Peter Liu tar upp just detta stoppa-huvudet-i-sanden-beteendet; att man tappar aptiten om man får veta vad det verkligen är man äter, man vill inte se djuret. Galet, fattar inte hur man tänker då. Om man tänker alls?

Stå för vad du äter

Nä, jag tycker det är dags att folk börjar stå för vad de orsakar via sitt sätt att äta, både för djurens skull och för miljön. Och att man lär sina barn vad de har på sina tallrikar. En del föräldrar verkar rädda för att berätta det, för då skulle inte barnet vilja ha… Nähä, bättre då att mörka det så att barnet petar i sig djurbiten?