Slit och släng-beteendet är konsumtionens grundbult och vad företagen tjänar pengar på. Inget nytt med det. Men även de som inte vill köpa nytt hela tiden har säkert reagerat vid tillfällen när man upplever att det är uppgjort att något ska gå sönder. Man försöker laga men upptäcker att det inte går eller får svar från verkstad att det inte är någon mening, ”det är billigare att köpa nytt”. Så vad gör man? Köper nytt förstås.

Jag har sett programmet Slit och släng som visats på Kunskapskanalen. Programmet tar med tydlighet upp det vi så ofta misstänkt och funderat över, hur det finns ett planerat åldrande där produkterna är tänkta att gå sönder. Detta grundlades från början i och med glödlampan där man har avslöjat avtal från 1920-taletsom blev kallat Pheobus-kartellen där man beslutade om standardisering och förutbestämd livslängd på lamporna. Bröt man mot detta blev det böter. Vad avtalet innebar? Före lös lamporna i 2 400 timmar, efter endast i 1 000 timmar… 

Producenterna gör vad de kan för att få oss att konsumera mera och flera sätt finns än hemliga avtal. Ett exempel som tas upp är patroner till skrivare. Hur ofta har man inte undrat om det är något fuffens där? Och den känslan är riktig. Det är förinställt med räkneverk som anger när det är slut, trots att det inte är det. Man kan tydligen nollställa räkneverket upp till tre gånger. Bra att tänka på nästa gång det varnas och påkallas byte.

Från 50-talet handlade konsumtion om att hänga med och att ha samma sak som sina grannar med önskan om att hela tiden byta upp sig. På 80-talet började folk identifiera sig med vad de såg på tv istället för sina grannar. Denna syn gjorde att man ville vara rik och eftersträva det liv man såg där. Detta kombinerat med kreditkortets genombrott banade väg för en än större konsumtion.

Man kan inte annat än säga att detta har fortsatt. Numer så kasserar man inte något för att det inte längre går att använda. Man gör det för att man ”tvingas” via system från tillverkaren som nämndes inledningsvis eller på grund av social passé. Den sociala biten spelar allt större roll där man anser att en vara inte har något värde länge när en uppföljare har kommit trots att den man har är precis lika duglig som tidigare. Vad sägs bara om t.ex. iPhone-hysterin…?

Helt klart ett sevärt program som verkligen borde få folk att tänka till. Konsumtionssamhället är helt galet och man blir riktigt förbannad när man ser hur de vid en sopstation går igenom massor av varor som är helt nya, ouppackade, för att någon anser att man tjänar mer på det viset. Programmet ingår i serien Sanning om konsumtion där det finns ytterligare två stycken avsnitt, går att se på UR Play.