Människa och apa

Den 18:e juli har ”Apornas planet – uppgörelsen” premiär och med anledning av det ger Hanna Fahl en genomgång av människans förhållande till apan i DN. Detta verkar ju vara ett ämne som är outtömligt, det skrivs böcker om apor, man gör filmer, tv-spel och musik.  Och spärrar in dem. 

I reportaget intervjuas bl.a. Ing-Marie Persson som är en av Sveriges främsta experter på schimpanser. Hon pratar om vår kluvenhet till aporna, att vi berörs av dem, ser oss själva i dem men samtidigt förtrycker dem genom att låsa in dem. Vi utrotar schimpanser och experimenterar med dem. I kluvenheten finns skräck, att vi vill se apan som lik oss men att den blir obehaglig om den blir alltför mänsklig. Frågan är vad det säger om oss som behandlar vår egen spegelbild så illa?

Ing-Marie arbetade med schimpanser i 37 år på Furuviksparken och blev där en del av flocken. Hon har många gånger funderat över om det är rätt att ha schimpanser i en djurpark. Om det är rätt att låsa in dem och begränsa deras utrymme. När hon låst dörren, tittat dem i ögonen har det känts som att stänga in människor.

Den tanken går vidare hos Marcus Lindeen, regissör och dramatiker. Han menar att om vi börjar tänka att schimpanserna är som vi så öppnas en stor fördämningslucka. Då måste man ifrågasätta varför vi fångar och äter alla djur, då hamnar vi i djurrättspolitik. ”Det är frågor som jag inte tror att folk vill ha svar på” säger han. Nej, det är väl risk för det. Det blir för komplicerat och känsligt. Man väljer att hellre titta bort. För precis som med apor så vet många att kor hyser enormt starka moderskänslor för sin kalv, precis som människor gör för sitt barn. Och att grisar är intelligenta djur som i frihet lever på stora ytor och lägger ned mycket tid på att boa och ta hand om sina ungar. Och schimpanserna då, som är så lika oss, vad får oss att tro att de mår bra av att vara instängda? Eller grisar och kor att insemineras och tryckas ihop på små utrymmen utan frisk luft och natur? 

Men det gör vi inte, eller hur? Ingen tror väl egentligen det utan fortsätter att blunda för det, låtsas som att det inte sker. Beviset för det är väl att de som vet absolut minst om hur djur inom matindustrin behandlas är de som själva äter dem. De vill inte veta, det blir för jobbigt att äta då. 

Konstnären Linn Fernström fortsätter i det spåret och tror att människor i framtiden kommer att vara förundrade över hur vi idag behandlar djur och natur. Låt oss hoppas att mänskligheten går framåt så att det kan bli sanning genom en dramatisk förbättring. Och inte alltför långt fram i tiden. Det är tragiskt hur vi människor tagit oss friheten att sätta oss över både djurens och naturens gång genom att stänga in och manipulera. 

Det är ett läsvärt reportage med djurrättsögon och även med den filmintresserades ögon. Det är ju några filmer som har passerat genom åren. Och fler lär det komma. Frågan är hur vår och apornas framtid kommer att se ut? Och inte bara på film. 

Foto: Twentieth Century Fox
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: