Tidigare i veckan arrangerade Swedish Water House seminariet ”Mot ett energi- och vattensmart samhälle”. Frågeställningen för seminariet var hur man ska lyckas med hållbarhetsmålen för en bättre integrering av vatten- och energifrågor i politiska beslut. 

Gustaf Olsson, Associate och Professor Emeritus vid Lunds Universitet inledde det hela med en rad intressanta fakta och argument för att strama åt reglerna för att stoppa den negativa miljöpåverkan människan orsakar. De svenska målen är 40 procents minskning av utsläppen av växthusgaser jämfört med 1990. Koldioxidskatt är en drivkraft och Olsson anser att alla länder borde ha denna skatt då man kan se en minskning med 20 – 30 procent om den införs. Ett problem med skatter och subventioner är att fossila bränslen globalt stöds med 544 billioner USD medan förnybar energi subventioneras med 101 billioner USD. Så det finns onekligen en del kvar att göra, att styra pengarna till klimatsmarta alternativ istället för att motverka dem. 

Första generationens biobränslen majs och sädesslag har en stor vattenåtgång och det är ofta grundvatten som används. Idag går 40 procent av majsskörden till biobränsle vilket förstås påverkar matpriserna. Ett annat exempel där det råder viss motsägelsefullhet och miss i integrationen av miljöarbetet är att man vid dammbyggen pressar producenterna att producera så mycket energi som möjligt, inte vad som är lämpligt. Följden av att nivåerna i dammarna ska hållas så högt som möjligt blir ökad risk för översvämning. 

Olsson återkom flera gånger till allas ansvar, att det kanske är gammalmodigt att tala om personligt ansvar men vidhåller att alla kan bidra till hållbarhet. ”Var och en har ett ansvar.” Och så är det ju faktiskt. Det håller knappast att fortsätta med negativa handlingar och försvara det med att det finns andra som gör värre. 

Panelen som tog vid efter Olsson bestod av Yvonne Ruwaida, Miljödepartementet, Maria Sunér Fleming, Svenskt Näringsliv och Jacob von Oelreich, Hållbar Utveckling KTH. De talade om skatter och subventioner där Ruwaida menar att vi har ett föråldrat skattesystem samt att vi behöver en koldioxidskatt. Det behövs politiska styrmedel, dock nämndes aldrig köttskatt som en del i detta men med tanke på inriktningen på seminariet var det kanske inte att vänta heller. 

Ansvaret kom åter igen där man menade att frivillighetsspåret inte fungerar. Och ekonomiskt så kan man inte jobba med miljöfrågor och inte tro att det kommer att kosta i början men det är något man får igen senare. Man kan inte bara se klimatutvecklingen som ett hinder utan även möjlighet. Vi behöver jobba mer med att värdesätta ekosystemtjänster, att se på eko och natur på annat sätt än vad vi gör idag. 

Låt oss hoppas att dessa styrmedel och skatter blir av och att det inte dröjer för länge. Och att subventionerna som går till fel ändamål dras in. För att citera von Oelreich klarspråk: ”Ta bort subventioner till miljöskadlig verksamhet!”. Ja, gör det!