Har du någonsin reflekterat över hur kläder kan vara så billiga? Hur nya plagg ständigt fylls på och reas ut än billigare? Ett plagg vars råvara framställs, tas omhand, det sys, fraktas och sedan in i försäljningskarusellen. Och ändå kan plagget kosta endast några tior. Vem betalar egentligen?

Detta reder Gunilla Ander ut i boken Den lilla svarta: modeindustrins mörka baksida där hon tar en med till Indiska Tirupur och dess mängd av syfabriker. Ett område som står för 90 procent av Indiens hela export. Det blir snabbt tydligt vem som betalar och det är inte vi välbärgade västlänningar.

Vi inser att vi behöver betala mer för något av hög kvalité, trots det verkar vi inte reflektera över hur dålig kvalitén är på de kläder vi köper, de är ju så billiga så de slängs ändå snabbt. Vi vill ju kunna köpa nytt ofta…

Å ena sidan verkar det vara möjligt att ta hur höga priser som helst för märkeskläder men den stora mängden kan vara hur billig som helst. Det är inte kvalité vi bryr oss om, det är märket. Att de flesta dyra märken sys på samma ställe som billiga diton tänker inte många på. Om de ens vet det.

Att det är så galet billigt beror på att arbetarna på plats och vår miljö får betala priset. Miljön fördärvas och arbetarna jobbar bokstavligen ihjäl sig när de arbetar i förhållanden så dåliga att de blir allvarligt sjuka. Till löner knappt värda namnet, ett rent slavarbete.

Om en är insatt i dessa frågor kring miljö där dessa fabriker fullständigt utarmat vissa områden med sina giftutsläpp och de förfärliga förhållanden som de anställda arbetar under så ger boken ändå en djupare blick in i detta. Vad en också får är en ordentlig resa genom marknadsplanering och storytelling av de ledande varumärkena. Vi får följa med på en granskning av hur gröna märkningar lanseras med smart PR för att stilla konsumenters eventuella klimatångest.

Miljökatastrofen är ett faktum men fabrikerna jobbar på under prispress av de gigiantiska klädkedjorna som kan erhålla allt högre marginaler. De sålda kvinnorna som sliter sig igenom sina orimliga arbetspass ser modet passera sina händer. Skulle de mot förmodan missa vilken färg som är mode just nu så syns det tydligt i floderna.

Gunilla Ander följer med denna bok upp sin tidigare bok Bomull – en solkig historia om bomullsodlingens mörka sidor. Att hon lyckats gräva sig in ordentligt i denna smutsiga industri råder det ingen tvekan om. Det är en grundlig genomgång av miljöarbetet som industrin försöker bygga upp runt sin kemikalieverksamhet med usla villkor. Intressant också med PR-vinkeln som gås igenom.

Allt är skrämmande, men kanske är det för oss förskonade västerlänningar läskigast – i alla fall lättast att ta till sig –  beskrivningen av PR-arbetet som fått oss att tro att vi köper en produkt som är tillverkad på ett bra sätt. Men det är bara smart strategi bakom det, kemikalierna fortsätter ut i samma ström som pengarna in för kedjorna. Om en känner sig blåst? Jodå.