Vego EcoVeckans kulturkonsumtion har hittills varit en blandning av två bra biobesök samt en konsert.
Det började med biobesök på Bio Rio, Welcome to the Rileys, som jag tyckte förvånansvärt mycket om. En film om en man som ska hjälpa en strippa låter inte extatiskt, rädd att det bara skulle vara klyschor, men det artade sig bra. Tack vare karaktärerna i filmen, det medelålders paret som inte har det särskilt bra i sitt äktenskap efter förlusten av sin dotter, samt Mallory (Kristen Steward) som den 16-åriga strippan.
När mannen Doug Riley (James Gandolfini) reser iväg i jobb och där träffar på Mallory bestämmer han sig för att istället ägna sin tid åt att hjälpa henne till ett förhoppningsvis bättre liv, i en fåfäng idé om att det ska stilla sorgen efter dottern kan man anta. Han meddelar helt sonika sin fru Lois (Melissa Leo) detta vilket får följden att hon äntligen lämnar husets trygga vrå efter många år. Det är detta som jag tycker är en av de starkaste delarna i filmen. Det stora kärleken mellan makarna Rileys, som nånstans alltså ändå finns kvar långt där inne. Att se dem återförenas förmedlar verkligen den längtan de båda haft efter varandra.
Lite pretto blir det ändå när mamman utan att känna denna strippa direkt hjälper henne med ”kvinnliga” besvär och går och handlar underkläder som Doug snällt betalar känns lite sådär. Gulligt, och det är väl denna lilla kärnfamilj som de alla tre egentligen längtar efter men som känns väldigt avlägsen. Både för dem och oss som ser filmen.
En sevärd film med inte alltför många överraskningar.
Biobesök nummer två blev The King’s Speech. Tyvärr på Filmstaden Söder där jag inte är så förtjust att gå pga den sorgligt otrevliga personal som brukar vara där. Men filmen var väl värd det! Efter att ha läst om den, och ingen kan väl heller missat Oscarnomineringarna som regnat över den, så ville jag såklart se den även om jag inte vågade tro att den skulle vara så mycket mer än en tråkig film om en stammande kung. Låter inte alltför underhållande. Men så fel! Den är inte tråkig, tvärtom kom jag på mig att skratta en hel del under filmen och det var väl knappast vad jag väntat mig. Och inte heller att jag skulle ha svårt att hålla tillbaka tårarna. Många olika känslosvängningar alltså. Att få se Kung Goerge VI (Colin Firth) kämpa med sitt tal tillsammans med hans blivande vän Lionel Louge (Geoffrey Rush) var en anmärkningsvärt underhållande och gripande resa. Och detta kryddades synnerligen väl av Drottning Elizabeth (Helena Bonham Carter) som spelar en kärleksfull fru som bjuder på syrliga kommentarer och stöttar sin make väl i hans väg fram till kung – och hans tal.
Se denna film! Den är som sagt mycket sevärd med starka känslor, en glad överraskning.
Efter två biobesök var det trevligt att idag besöka Stockholms Konserthus där det bjöds på Rymdhäxorna. En föreställning om tre stycken rymdhäxor som behöver hjälp att rädda polstjärnan. Underhållande och även med liten liten möjlighet för barnen att lära sig känna igen instrument när de ska starta rymdskeppet konserthuset har förvandlats till. Då ska de olika instrumenten starta och barnen får sin lilla genomgång av violiner, cello etc. Häxorna aktiverar publiken och underhåller lite lätt under musikstyckena som är sammansatt som en teater där målet alltså är popstjärnan. Det hela avslutas med allsång och jag måste säga att det faktiskt var rätt häftigt med en nästan fullsatt konserthus som sjunger tillsammans ackompanjerade av Kungliga Filharmonikerna. Dirigent var Joachim Gustavsson.
Jag tycker musikupplevelsen helt ok, det började väldigt bra, men blev något tråkigare på slutet när det kändes som att fokus låg på häxornas kämpan för att nå stjärnan snarare än musiken vilket jag tycker var synd. Och häxorna hoppas jag kan hitta en koreograf på polstjärnan. Det skulle sannerligen behövas.
Tre dagar med tre trevliga saker. Det tackar man för. 🙂
