De allra flesta – i alla fall i vår del av världen – kan inte tänka sig att äta hund men äter t.ex. ko eller gris varje vecka. Jag kan inte förstå den här skillnaden och det var från början min anledning till att inte äta djur. Att äta en annan varelse är för mig direkt motbjudande.

Melanie Joy är en djurrättsförespråkare som föreläser en del om detta och gav även ut en bok om detta för några år sedan. I år kom den ut på svenska med den nätta titeln Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor. En extremt lång titel men som säger det mesta om människors motsägelsefullhet.

Joy kallar boken en introduktion till karismen, där hon menar att trossystemet gör att vi kan äta vissa djur men inte andra. Min väldigt enkla syn delas inte av många och att läsa den här boken ger verkligen en insikt i hur mycket det finns runt omkring oss som påverkar vårt sätt att se på dessa saker.

En sak som förenklar djurätande är hur industrierna benämner saker för att man ska få större distans till att det är djur det handlar om. Djur som föds upp, plågas, slaktas och förvandlas till mat åt människan. Man är medveten om att konsumenter känner obehag över ord som ger en tydlig bild av att maten vi äter från början är djur. Därför har man sedan länge kallat sakerna vid något mer tilltalande. Mald ko, grisbitar och får ändras till nötkött, fläsk och lamm, slakt kallas beredning eller skörd som inte uppfattas lika negativt.

Objektifiering är ett annat sätt att förneka att det är andra individer vi konsumerar. Djur objektifieras på många sätt och det återges hur slakteriarbetare använder objektifierande språk vilket är en effektiv distansieringsmetod. I dessa personers fall förstår jag om man gör det för att överleva men att gemene man gör det för att rättfärdiga sitt ätande är tragiskt. Även hur det används via lagstiftning och politik.

Våldsideologier är en förlängning av detta. Joy citerar Paul McCarney som har sagt att om slakterier haft glasväggar skulle alla bli vegetarianer. Men ändå känner vi på ett plan till sanningen, att det är obehagligt men väljer att inte tänka på detta. Gemensamt för våldsideologier är att veta utan att veta och det kallar Joy för karismans innersta väsen.

Att köttindustrin är mäktig tack vare de enorma pengar de tjänar är knappast någon hemlighet. Jag tänker även på i sammanhanget småspelare som Mjölkpropagandan i Sverige som har gått lös på generation efter generation där motståndare har svårt att komma till tals med rådgivare och samhällsinstanser som notoriskt förespråkar dess produkter. I boken nämns ett exempel på hur enormt tunga dessa instanser är och som är direkt skrämmande och på sin väg får hjälp av medier. Joy berättar att CBS har tackat nej till två miljoner dollar från djurrättsorganisationen PETA som ville sända ett reklaminslag mot kött under Super Bowl. Man sa nej med motiveringen att man inte sänder reklam för påverkansarbete men visade antirökkampanj och även regelbundet reklaminslag som verkar för köttätande.

Djurplågeri tas upp i ett kapitel och detta hade jag väldigt svårt att läsa. De vegetarianer som läser boken och är känsliga kan hoppa över den delen, det gäller självfallet inte de som äter kött. Förutom det kapitlet så förhåller sig boken till faktabaserat berättande om hur djurätande är norm tack vare karnismens ställning via samhällsstrukturer. Hur kultur, samhälle och industri får oss att ta vissa saker för givet, och att välja att inte vilja veta. Det är intressant och väcker en del tankar och jag önskar att denna bok skulle bli läst av massor av köttätare. Det ju de som behöver nya infallsvinklar och insikter om sitt beteende och ätande, däremot är risken att förnekelsen är så stark att de inte gör det…

Boken har också en studiehandledning kopplat till de olika kapitlen vilket gör det mycket inbjudande att ta med i undervisning, bra tips till skolor.

För dig som vill veta mer om att leva som vegan och vill ha tips på recept, inspiration, butiker mm så har Martin Smedjeback skrivit några sidor med tips på länkar och annat matnyttigt att surfa runt på för mer kunskap som avslutning i boken.

Köttindustrin är idag så mäktig att den är med och stiftar lagar där det är olagligt att kritisera livsmedel utan rimliga vetenskapliga belägg. Så det finns restriktioner om vad man kan säga om animalieindustrin och det är onekligen intressant i dessa tider med rådande mjölkdebatt och aktuell stämning för vilseledande marknadsföring. Så jag avslutar denna recension med att citera Joy i detta ämne: ”När animalieindustrin har blivit så mäktig att den inte bara står ovan lagen utan också ingår i lagen – och snarare utformar än tar hänsyn till lagstiftningen – kan vi tryggt säga att vår demokrati har förvandlats till en köttokrati”.