Vego EcoMed anledning av att jag imorn ska tillbaka till SöS för att kolla statusen på min brutna arm så kom en del tankar från natten på akuten tillbaka.
Dels så är jag så evigt tacksam över att få sån fin omvårdnad. Visst, det var lång väntan och en del klagar högljutt på sånt. Jag tycker inte heller det är roligt att vänta. Det finns det väl ingen sjuk eller skadad som gör. Inte frisk heller för den delen, att vänta är ett otyg helt enkelt. Men vad som ändå gjorde det uthärdligt i denna väntan, och som jag tror är avgörande för hur man upplever besöket, det är hur lång den första väntan är. Om man som i mitt fall snabbt fick en första kontakt och då en tro på att man kommer att få hjälp inom kort så känns det onekligen bra mycket bättre. Jag fick sedan vänta mina goda timmar på röntgen och läkare precis som alla andra, men kontakten – och smärtlindringen – den var tagen.
Jag var så uppe i min egen smärta att jag inte tog in så mycket av vad som hände omkring mig. Men en sak jag faktiskt reagerade på var en 77-årig dam i sängen på andra sidan korridoren där vi alla brutna och sköra stod uppradade. Hon var så positiv! Det var hennes positiva tonfall som fick mig att reagera och ta in lite av vad som sades. På frågor om hon klarade att åka hem själv eller ta på sig skorna själv svarade hon ”oohhh jaaa!!!”. Tänk att vara så nöjd! Helt underbart. Hon kämpade på sig sina skor själv och haltade ut därifrån som den i särklass gulligaste akutpatient jag sett.
Imorn får jag veta vad som gömmer sig under mitt fina gips. Jag hoppas att jag är lika nöjd som den gamla tanten efter beskedet.
